|
|||||
| Det
var en dag på hösten det året man skrev 1867. Skepparen
Boman låg på långslag mot hemön
med skonerten Castor, han hade
varit i kungliga huvudstaden med kalkfrakt och var nu på hemväg.
Bästeman ombord var Janne Werkelin,
han som sedan blev postförare på ön och då alltid
gick under namnet "postelejn", dessutom medföljde som
besättningsmän Jacob Engström
och Oscar Sandberg, alla voro
de fåröbor. En frisk och sugande kuling fyllde seglen och
gav god fart åt det gamla skrovet och det var rätt behagligt
ombord för att vara i slutet på september då annars
höststormarna vanligen bruka göra sig påminta. Efter
sista slaget blev det sträck till Ekeviken och till kvällen
borde de vara framme. När tiden blev lite för lång på eftermiddagen beslöts av ett enigt skeppsråd att sticka fyr i den rostiga kaminen i kajutan och koka kaffe. Det var snart ordnat, men när kaffet skulle drickas kom frågan om kaffebröd på tapeten. Till en början hade resan varit något motig och det medförda förrådet var, om inte slut, så åtminstone rätt torrt, någon prima skafferivård ägnade man sig inte åt ombord. Då kom bästemannen ihåg att de bland lasten hade med sig två kaggar bageribröd från Stockholm för Masse Kalboms räkning, här skulle det nog gå att få lite färskt bröd till kaffet. Mattias Kalbom var bagare och handlande i en person, han hade sin affär vid Rängarom, strax uppe vid Ekegårdarna. Här sålde han sitt egenhändigt tillverkade kaffebröd och "nick-nack" som han kallade småbröden. Gick affären dåligt eller om han fick ovett av "ajkekällingarna" för dålig kvalité på sina varor så vred han alltid sina händer och sade: "Milde förbarmare", sedan fick det vara hur det ville med saken. Nu var inte Kalbom så svår att tas med, varför kunde de då inte "byrå" den ena kaggen med kaffebröd och få lite färskt sådant, hellre än det gamla torra de hade, naturligtvis skulle de göra rätt för sig och betala när de kom iland. Inte kunde väl Kalbom misstycka över att få sälja, visst inte. Så kom det sig att de hastigt och lustigt kommo i besittning av det fina bagarebrödet. De hade två kaggar att välja på en med bullar och en med skorpor, de valde den senare med skorporna, det ansågs passa bättre för sjömän, så knackades ena bottnen ut på denna och kaffekalaset kunde börja. Det smakade härlig, även om de drack ur gamla buckliga tennmuggar, som aldrig kunde minnas hur ett diskvatten såg ut eller kändes. Men inte visste de då att de nu spelade på sitt livs största lotteri och att de som motspelare hade döden själv, ty om de valt den andra kaggen hade det gått dem mycket illa. Mot kvällningen var de som beräknat framme vid Ekeviken där strax en större båt gick ut från Fitagarda för att hämta iland besättningen och en del av lasten som skulle dit. Handlaren-bagaren Kalbom var också med och mötte båten när den kom iland. Då måste ju skepparen avlägga rapport och tala om för honom att de brutit mot lagar och förordningar och tagit av hans gods. "Milde förbarmare", sade Kalbom och vred sina händer på sedvanligt sätt, men sken strax upp när han fick löfte om full ersättning för vad som tagits, knackade sedan på locket ordentligt och tog en kagge under var arm och knatade hemåt till sin affär. Det gick inte att stå här och låta affären vara utan tillsyn hur länge som helst, några biträden hade han inte råd att hålla sig med. Nästa dag var det Mikaeleaftonen och på själva Mikaelesöndagen skulle det bli nattvardsgång i kyrkan. En så stor högtidsdag kunde inte gås förbi utan att åtminstone någon från var familj bevistade högmässan. Vanligast var då att gårdens hästar spändes för bästa skjutsvagnen eller "fjedorvagnen" och hela familjen åkte iväg till kyrkan. Där hade nästan varenda bonde på ön sin kyrkstall, där hästarna ställdes in under det högmässan pågick. Då blev det ett rörligt liv här både före och efter gudstjänsten. Det fanns inte mindre än fyra längor med kyrkstallar, av vilka Dämbastallar var den minsta och Langastallar den största, den sistnämnda hade nog ett femtontal stallrum, av vilka numera endast och allenast tre stycken finnas kvar såsom museiföremål, de ägas också av Bungemuseet, alla övriga äro bortrivna. När en hel familj på det sättet skulle iväg till kyrkan blev det mycket med arbete att ordna för söndagen. Det var just av den anledningen som Petter Winbergs familj vid Vinor kom på den idén, att om de köpte kaffebröd hos Kalbom så skulle det bli både lättare och bättre för dem. De skulle få fint och färskt bröd eller "kaka" till söndagen och det skulle spara en del besvär och arbete. Så kom det sig att Vinbergs köpte hem av Kalboms nyhemkomna och fina stockholmsbullar. De föredrog det mjuka brödet framför skorporna, det allra helst som skarpkaggen redan varit upptagen och sjöfolket rotat i den med tjäriga och smutsiga fingrar. Mikaeledagen kom och gick som andra högtidsdagar. Innan vinorfamiljen for iväg till kyrkan drack de sitt morgonkaffe och lät sig det fina stockholmsbrödet väl smaka. När sedan ett par av grannensfamiljen kom för att åka med dem bjöd artigheten att de också bjödos på kaffe och fingo smaka av det fina brödet. Sedan bar det iväg till kyrkan, som var fullsatt som vanligt var på den tiden. Det blev också flera "fegor" eller bord av natt-vardsgäster, det var också bara vanligt och precis som kyrkoherden önskade och ville ha det. När högmässan var slut leddes hästarna ut ur stallarna och spändes för skjutsen och hemfärden kunde börja. Det var inte utan att det ibland blev kappkörningar, man ville gärna visa vilka utmärkta don och hästar man hade. I synnerhet hästarna var det inget fel på, de var ena riktiga baddare att löpa, ofta övergick det till sken och då var det bara frågan om körsvennen var situationen vuxen, eljest kunde det sluta illa. Vår vinorfamilj var inte i kappkömingstagen den här dagen, det var som de inte kände sig riktigt friska. Och värre blev det, när de hunnit så långt som till Simunds häusar, dvs en ladugård vid Simunds, som låg alldeles intill allmänna landsvägen, då måste de nästan alla erkänna att de voro mer eller mindre sjuka. Det var inte så långt hem, knappast en kilometer, men det var med svårighet de kunde klara det stycket, ännu svårare var det att få hästarna in i stallet, vagnen fick stå kvar på gårdsplanen. Inkomna var det bara att gå direkt till sängs och därifrån var det flera som inte kom levande. Det var lika illa på båda parterna och redan på eftermiddagen inträffade det första dödsfallet. De sjuka fingo häftig diarré, plågades av en outhärdlig törst, de värst ansatta blevo blåaktiga i huden, hjärtat arbetade svagt, de kunde knappast tala. Det spred sig en våg av förskräckelse över bygden, man undrade vad det kunde vara för en underlig sjukdom. Men snart var man på det klara med det, det var inte mer än en tolv, tretton år sedan koleran gick i Fårösund bland engelsmän och fransmän som lågo där under krimkriget. Man erinrade sig snart hela förloppet och kunde vara fullt säker om den saken. En annan fråga var hur smittan kommit hit då man inte hört talas om något sjukdomsfall på hela Gotland av koleran sedan den tiden. Efter en undersökning man företog var man snart på det klara med den saken också, det var det fina stockholmsbrödet som var smittat, hur det nu än gått till. Det märkvärdiga var bara att det inte var något fel på den andra kaggens innehåll, den med skorporna som besättningen på Castor smakat på under resan. Om de gjort det fanns det goda skäl att tro att fartyget aldrig kommit till land med en levande besättning, utan under dennas sjukdom drivit till havs så att de dukat under. Kalbom vred sina händer en gång, två gånger, flera. Han var dödsförskräckt. "Milde förbarmare - milde förbarmare". Svetten lackade ner från hans panna, hur skulle han bli av med det farliga brödet. Den tiden trodde man bara på en medicin för den farliga sjukdomen, spriten, allra helst cognac. Det var någon som tog sig ett ordentligt rus och sedan vågade sig på att kasta ut och bränna den farliga brödkaggen. Vården av de sjuka anförtroddes åt två kvinnor, Maria Vinberg och Anna Wess, den senare dotter till trumslagare Wess, som trumpetade i Carl Johans här mot Napoleon. De båda kvinnorna bodde i ladugården vid Vinor och sades ha gått i ständigt cognacsrus. Sex dödsfall inträffade i sjukdomen, alla vid de båda vinorgårdama. När det stod klart för myndigheterna att det var kolera beslöts att man inte fick föra flera lik genom socknen till kyrkogården, istället invigdes i hast en begravningsplats strax i Vinors närhet, just där Avanäsets sandområde börjar, ett ställe som kallades för Pitsand, därför att sanden där sades vara så torr att den skrek eller "pitade" under fötterna när man gick på den. På denna plats blevo dock blott två av Vinbergs barn begravda. När själva fru Vinberg också dukade under för sjukdomen och skulle begravas ville emellertid inte hennes släktingar att hon skulle begravas häruppe i sanden, hon som varit en kyrksam och hederlig kvinna, inte skulle hon på detta sätt berövas rätten att vila på den gamla sockenkyrkogården. Till kyrkan skulle hon, sedan finge myndigheterna säga vad de ville. Lassa-Stoffen (Christopher Nilsson, Lassor? \Lasses Kommentar) var inte den som var rädd varken för myndigheter eller smitta, han ställde kistan med liket på sin vagn, tog ett par karlar med sig till hjälps och gav sig iväg. När de kommit ungefär halvvägs ner till Äutsbo luko nere vid Allnäsa mötte de prästen, kyrkoherde J.F. Enequist, som var på väg upp till Pitsand för att verkställa begravningen. Det hjälpte inte att kyrkoherden hotade eller sökte övertala i godo, Lassa-Stoffo var en självsäker herre, som det inte gick att övertala, det var han som avgick med segern och likfärden fortsatte till kyrkogården. Snart hade de kastat upp graven och sänkt ner kistan, klockaren tillkallades och fick ringa i kyrkklockan på sedvanligt vis och prästen fick sköta sitt, allt skulle gå rätt tillväga, inte kunde den döda hjälpa att hon fallit offer för en sådan sjukdom som koleran, inte kunde en person som skött sitt hem oklanderligt, besökt kyrkan och nattvarden, begravas varsomhelst och hur som helst. Med henne var det också slut på den farliga sjukdomen, tydligen hade man varit försiktig och noga aktat sig för smittans spridande, av det nersmittade brödet hade ingen annan köpt än den olyckliga vinorfamiljen. Snart kunde den förskräckta ortsbefolkningen återgå till sina vanliga sysslor, men länge levde minnet av skräckdagarna när den sista koleraepidemin gick på ön. |
| Se även: Tragedin på Winor |
| Källor: Klockare Erik Fröberg - Kolera |
